Är det bra med folkomröstningar? Jag är ytterst tveksam! Frågan är brännhet då en politiker i Storbritannien mördades och det finns misstankar att motivet kan vara ställningstagandet i Brexit-omröstningen. Brexit avser Storbritanniens val att stanna kvar eller lämna EU. Mina tankar hamnar osökt tillbaks tilI euroomröstningen 2003 och mordet på Anna Lindh. Offentliga profiler med starka ställningstaganden utgör likheter.
I Sverige är det sedan 2011 möjligt för tio procent av en kommuns röstberättigade invånare att få de valda politikerna att ta ställning till krav om folkomröstning. Kravet kan inte avslås med mindre än 2/3 majoritet i fullmäktige. Folkomröstning är en väg att fråga folket s a s vid sidan om den representativa modellen. Folkomröstningsutslaget är inte tvingande för det avgörande beslutet, men kan ge följdverkningar för sittande majoriteter om det inte följs. Fram för allt om utslaget har stor majoritet. I nuläget är det ett ovanligt inslag i svensk politik men blir allt vanligare i övriga Europa.
Folkomröstningar är en demokratisk tillvägagångsmetod, men är befolkningen tillräckligt pålästa eller är vi politiker så dåligt insatta att omröstningar behövs? Engagemanget är oftast större hos ”nej-sägare” och med ett lågt valdeltagande finns risken att resultatet blir missvisande.
I varje samhälle finns intressekonflikter och hårda motsättningar och dessa får bäst effekt för samhällsutvecklingen om de mobiliseras inom ramen för en demokratisk representativ process.
I det lokala politiska livet har när detta läses beslut tagits angående budgeten 2017 och vindkraftsetablering (förhoppningsvis positivt beslut) på Vitberget.
I oppositionen förespråkar vi gemensamt (C, M, L o KD) en större försiktighet med de budgetöverskott åren 2016 och 2017 kommer att ge. Vi blir som vanligt nerröstade, men förhoppningsvis ger det majoriteten lite tankar om en tuff ekonomisk kommunal framtid som väntar inom en inte alltför avlägsen framtid.